Ture Sventons bevingade ord - visserligen den gången på tal om ärkeskurken Ville Vessla - får hjälpa fram rubriken. Låt mej förklara vad jag menar.

Allt sedan jag kom till Sibbo för trettio och några år sedan har han kommit på tal gång på gång, Wilhelm Fredriksson. Mänskor jag mött har nämnt honom i de mest oväntade sammanhang. Kanske mera dåförtiden än nu. Men glömd är han inte.

När de har sett mej har de dragit ett djupt andetag, och så har de sagt just det jag lärt mej vänta på: Fredriksson. Talar man om Fredriksson skall man tydligen starta med att andas djupt och mångtydigt.

I början trodde jag naivt att jag liknar Fredriksson. Att det finns en så enkel förklaring. Men småningom förstod jag att knappast någon av dem hade sett denne Fredriksson i levande livet. För redan 1904 var levande livet över för hans del. Visserligen hängde hans porträtt i Sibbo kyrkas sakristia ännu därefter i nästan hundra år. Men det kunde de väl inte minnas?

Historierna om honom var otaliga. Oftast återkom den om när han satte självaste länsman på plats. Det förstår man. En godbit har alltid varit historien om hur prästen och länsman brakade ihop. Oavsett ort och tid när sådant hände.

Det är bara det att i Sibbo var det ingen skröna. Kontraktsprosten Fredriksson slår näven i bordet och ryter till. Och det slutar med att länsman fogligt knackar tegelsten.

Länsman hade maskat med dagsverkena som alla skulle göra på kyrkbygget. Teglen slogs på stället. Före kyrkbygget hade kullen fungerat som begravningsplats i ett tjugotal år. Men gravgården blev man tvungen att flytta. Marken var för stenig. Och så spökade där, menade de som visste. Kyrkorådet fick böja sej för sådana tunga argument.

Men före gravgårdens tid fanns där ett tegelbruk. Business för vicepastorn i Prästgården. Men mest för borgåbiskopen som samtidigt var sibbokyrkoherde, fast han fjärrjobbade. Eller rättare sagt lät vicepastorn sköta ruljangsen lokalt i Sibbo.

Församlingens långa "förnedringstid" utan kyrkoherde fick ett abrupt slut. In i prästgården flyttade en kyrkoherde, och vilken kyrkoherde sedan: Herr Kontraktsprosten Wilhelm Fredriksson.

Han hade blivit student 1845, studerat vid universitetet och, efter tjänstgöring på olika håll, landat som kyrkoherde i Sibbo 1871. Tjänsten innehade han till sin död 1904. Pensionerade präster var inte påtänkta ännu.

Sibbo gamla kyrka S:t Sigfrid väntades på den tiden ramla ihop när som helst. Man hade upptäckt en spricka i muren. De kloka slog huvudena ihop och byggde stödkonstruktioner, men läget ansågs bli bara värre.

Dessutom var kyrkan på tok för liten. För församlingen förstås. Men tydligen också för Herr Kontraktsprosten. Valspråket han omhuldade var kanske "don efter person". För Fredriksson drömde tydligen om en katedral, stor och ståtlig som kyrkliga byggnader ute i Europa. Något liknande fanns inte i en enda landsförsamling i hela Finland. Men efter idoga påtryckningar à la Fredriksson byggde man en katedral i dåtidens lilla Sibbo med knappt 5.000 medlemmar.

Som kontraktsprost hade Fredriksson ett övergripande ansvar för verksamheten i en rad församlingar i regionen, och var förman för kyrkoherdarna.

Historien upprepar sej. Efter hundra års paus har vi återigen en kontraktsprost i Sibbo med samma ansvar i regionen.

Tiderna har visserligen förändrats något. Ett exempel:

Tiggare som drog längs vägarna fanns det gott om på Fredrikssons tid. Men enligt lagen måste den som ville tigga någonstans i prosteriet söka skriftligt tillstånd av Herr Kontraktsprosten Fredriksson…

Trots att Fredriksson - som folk allmänt uppfattade det - hade tvingat sibboborna att bygga en ny kyrka modell större, var han både respekterad och omtyckt. När han 1896 hade tjänstgjort i Sibbo i 25 år, samlades en gåva in och överräcktes tillsammans med "gåvobrevet", ett dokument i svart sammetspärm med förgyllda bokstäver, för att uttrycka församlingsbornas tacksamhet.

Man kunde ju inte vänta till avskedsfesten. Någon sådan skulle inte bli aktuell, eftersom prästerna tjänstgjorde så länge de levde.

Läs innehållet - sockenbornas hälsning här

Det är skäl att minnas, att kyrkoherden inte bara ledde församlingslivet i Sibbo. Någon kommun fanns inte ännu. Församlingen skötte kommunens uppgifter. Fredriksson ledde därför också bl.a. socialvården, sjukvården och skolväsendet i hela Sibbo. Ett barnhem fanns på den tiden också invid kyrkan. Fredriksson ledde också barnhemmets verksamhet. Central för allt detta var prästgården, där förtroendeorgan och kommittéer sammanträdde. Prästgården var därför också kommunens (eg. socknens) ämbetshus, och inte bara kyrkans.

Kommunen och församlingarna kunde kanske slå sig ihop om något lämpligt minnesmärke. En staty eller byst kanske? Med texten: STÄNDIGT DENNE FREDRIKSSON.

Fjalar Lundell