Jordbruksmuseet
Sockenmagasinet som blev jordbruksmuseum
Den kyrkliga samfälligheten äger inte museet, endast marken som det står på.
Men eftersom församlingen i tiden startade sockenmagasinet, och det står invid
Sibbo kyrka som en del av Kyrklandskapet, berättar vi om det härSockenmagasinet är öppet för besökare under sommarsöndagar
Verksamheten startas
Krig och nödår i början av 1700-talet satte fart på inrättandet av spannmålslånemagasin i socknarna i södra Finland. En kunglig förordning med uppmaning till undersåtarna att grunda sädesförråd ledde inte i första taget till åtgärder i Sibbo. Men år 1753 var man ändå redo att grunda ett sockenmagasin och utse en föreståndare för magasinet.
Från första början uppfattades verksamheten i magasinet som ett privat företag, där direktionen självständigt kunde fatta besluten, svara för förvaltning, bokföring och revision. I praktiken var det ändå en del av församlingens diakonala verksamhet för dem som hade det sämre ställt. Det första sockenmagasinet inrymdes i en boda på Prästgården. Några vicepastorer och senare kontraktsprosten Wilhelm Fredriksson fungerade under vissa perioder som direktionsordförande, också om man i allmänhet utsåg ordförande bland godsägarna i socknen. Under tiotals år fungerade kantorn som bokhållare för verksamheten. Länsman kunde också ha samma uppdrag. Verksamheten upphörde år 1970, vilket är anmärkningsvärt sent. På de flesta andra håll upphörde motsvarande verksamhet på 1920-talet. Den siste bokhållaren, Jacob Eli Björkwall, hade uppdraget under 45 års tid.
Sockenstämman, församlingens högsta förtroendeorgan, hade ett övergripande ansvar för magasinet och verksamheten. Senare, när den kommunala förvaltningen bildats av en del av församlingens tidigare verksamhet, var det kommunalfullmäktiges sak att axla ansvaret. Men direktionen fortsatte att leda verksamheten.
Alla bofasta män i socknen hade rätt att delta i sockenstämman. Typiskt för Sibbo var en "demokratisk" uppfattning: alla skulle vara med, inte bara ståndspersoner, något som var vanligt på annat håll, tex. i Borgå socken.
Nytt sockenmagasin - av gamla stockar
Småningom beslöt man bygga nytt sockenmagasin, eftersom den gamla bodan på Prästgården ansågs rutten. Men en typisk sibbokompromiss blev resultatet av en häftig debatt. Bodan revs, men stockarna användes för det nya magasinet på Tegelbacken, där Sibbo kyrka nu står. Magasinet togs i bruk 1830. Det förstorades 1847 för att kunna rymma 1.500 tunnor säd, och byggdes delvis om. Till den nuvarande platsen flyttades magasinet i början av 1880-talet för att ge plats för kyrkbygget: Sibbo kyrka invigdes 1885.
Foton F Lundell
Ett reglemente antogs år 1833. Det byggde på ett förslag från år 1784. Vicepastor Johan Fabritius hade då kommit med det förslaget. Varje aktad sockenbo som ägde jord kunde bli delägare i magasinet. Var och en skulle för varje helt mantal insätta 2 tunnor 15 kappar råg, och fick låna spannmål mot 3 kappar råg per tunna.
Det enda som gällde var råg. Först mot slutet av 1800-talet kom havre in i bilden. Vete eller korn förekom inte alls: sådant odlades dåförtiden mycket sparsamt i socknen.
I början var det alltså fråga om utlåning och insättning av spannmål. Men småningom växte en penningrörelse fram (auktioner, säkerheter osv). Den blev med tiden en start för Sibbo Sparbank - numera Aktia. Sibbo kom jämförelsevis sent med i sparbanksrörelsen. Ett beslut om grundande av en fond för sparbanksverksamhet togs 1874. Tanken var, att medlen skulle tas från magasinets räntefond. Men av det blev den gången ingenting. Sådana nymodigheter behövs inte, ansåg man. Man hade ju sockenmagasinet. År 1901 gick man med: magasinets fondmedel överfördes till sparbankens grundfond. Sparbanken hade då redan - åtminstone i teorin - existerat i sju år.
Men på andra sätt var sibboborna föregångare.
Socialhjälp och understöd
Förutom den omfattande fattighjälp man bedrev med sockenmagasinets tillgångar beslöt man från första början, att en del av avkastningen skulle användas för att avlöna en yrkesutbildad barnmorska i socknen, och så blev det.
Missväxt var ett återkommande gissel i landets nordliga områden. Från sockenmagasinet donerade man spannmål som nödhjälp för de fattiga i norr (dvs. de nordliga länen, inte alltså Paipis nejdå). Så gjorde man upprepade gånger - en föregångare till nutidens mission och kyrkliga utlandshjälp.
Med sockenmagasinets medel bedrevs småningom en allt mera omfattande social verksamhet, helt i enlighet med den målsättning som 1833 uppgjorts för magasinverksamheten.
De flitigaste spannmålslånarna var torpare och arrendatorer. Det var ofta fråga om små lån - mera hade man inte råd med, och inte heller behov av, på grund av de små åkerarealer man förfogade över.
År 1859 tillkom skolundervisningen. Två lärare anställdes. Men ganska snart blev det byarnas sak att avlöna skollärare. Därefter användes en betydande del av magasininkomsterna för skolbyggen i byarna, och för att utrusta skolorna med nödvändigt material.
Då ny kyrka skulle byggas donerades en betydande summa till kyrkobyggnadsfonden. Kyrkbygget fick också ett trettioårigt räntefritt lån av magasinfonden.
Ideella föreningar fick understöd. Marthaföreningen fick möjlighet att höja intresset för trädgårdsodling i socknen. SFP kunde stöda begåvade ungdomars utbildning, osv. Efter de senaste krigen stödde man olika föreningar, Tuberkulosfonden och Nationalhjälpen.
Med kyrkmuren som granne
Verksamheten upphör - magasinet blir museum
Småningom förändrades samhället så verksamheten blev överflödig. 1970 upphörde verksamheten.
Magasinets tillgångar överläts till Sibbo Lantmannaförening rf , som skulle ta hand om vården av både byggnad och område.
Sibbo Hembygdsforskningsförening konstaterade 1973 att magasinet kunde inhysa ett jordbruksmuseum.
Själva byggnaden donerades till en nystartad förening, Föreningen Sibbo Lantbruksmuseum. Eftersom byggnaden står på kyrkans mark var det inte aktuellt med att donera tomtmark för ändamålet.
Fjalar Lundell
