Sjukhusets begravningsplats
Begravningsplatsen hör inte till Sibbo kyrkliga samfällighet
Men vi tycker att det är motiverat att berätta om den i alla fall
Det finns alltså en begravningsplats i anslutning till Nickby sjukhus, som numera är nedlagt. Sjukhusbyggnaderna finns kvar, men det mesta har blivit bostäder, och kallas Östanåparken. Som kulturminne har både området och de gamla jugendbyggnaderna bevarats. Till och med den anskrämliga brungrå sjukhusfärgen finns bevarad överallt, tvärt emot jugendstilens mustiga färgkaskader.Besökaren kan lätt göra sig en föreställning om hur det var på sjukhustiden med som mest ca 1.000 patienter och en personal på 1.600 personer. Största arbetsgivare i en kommun med ca 5.000 medlemmar under 1900-talets förra hälft. En betydande del av patienterna var under många år inkvarterade i boenden i byarna, ofta i bondgårdarna, där värdinnorna mot ersättning tog hand om dem.
Vi äldre minns de dagliga lämmeltågen av patienter som drog längs vägarna. Många planlöst, men andra med Sibbo gamla kyrka S:t Sigfrid som mål. Huvdkyrkan hölls på den tiden inte just öppen för besökare, så det blev gamla kyrkan i stället. Det andliga var levande verklighet för patient som patient.
Otaliga är de konstverk som ännu kan ses i gårdarna runt om i Sibbo, utförda av patienter, och med gamla kyrkan som motiv. Kyrkor målade på duk, och kyrkor utskurna i trä. Kyrkor i metall, keramik och annat.
Ändå var nästan ingen av patienterna skriven här i Sibbo. Man fortsatte att vara skriven på sin hemort, vanligast var Helsingfors. I Sibbo var man anonym, okänd.
Patienterna talade mest finska, vilket också bidrog till svårigheterna att få kontakt med ortsbefolkningen, som var helsvensk. Så svensk att de flesta inte ens förstod finska.
Ett anonymt liv slutade i en anonym grav.
Nickby sjukhus höll sig med egen begravningsplats
Den finns i en skogsdunge strax intill sjukhusområdet.
En naturskön plats, och en gammal gravgård, som fått förfalla. Ett stort antal anonyma gravar. Någon enstaka gravsten och ett par kors. En sönderrostad järngrind. Så har vi under årtionden vant oss vid att se platsen. Som också för mången sibbobo är okänd. Men nu är det annorlunda.
Helsingfors stad har rustat upp begravningsplatsen på ett pietetsfullt sätt. Man har anlagt en tilltalande stenmur kring området. En serviceväg runt platsen har byggts. På själva gravområdet har man lämnat kvar den vilda skogsvegetationen, som domineras av mörka åldriga granar och älggräs som blommar som lysande facklor i dunklet.
En gångstig mellan portarna har försetts med skiffersten. Då når man också det nya monumentet. Något sådant har inte funnits. Men nu domineras området av en stor stenbumling mitt i en halvcirkel av huggna stenblock. Här går det att fästa plattor med namnen på de begravda. Fast några fullständiga uppgifter om vem som begravts här finns knappast. På 1970- och 80-talen begravdes patienterna på sibboförsamlingarnas begravningsplats, och på 1990-talet i allmänhet i Helsingfors.
I halvcirkeln har man planterat månliljor.
Backen med gravarna domineras av ett knotigt träd med imponerande grenverk. Trädet har självdött, men har nu blivit ett talande minnesmärke.
Upplysta elljusspår finns på båda sidorna om det lilla området, så man kan röra sig där också på kvällstid.
Platsen är ett utmärkt mål för en vandring på några hundra meter från närmaste parkeringsplats. Stanna upp, tänk efter.
Och när ni får turistande gäster: visa gravgården, den är rätta platsen för en berättelse ur 1900-talets sibbohistoria.
Text och foton Fjalar Lundell
Nickby sjukhus var ett mentalsjukhus som tillhörde Helsingfors stad. Sjukhuset startade år 1914, och fungerade ända till år 1999. Redan tidigare, från år 1901, hade mentalpatienter placerats i familjevård på olika håll i Sibbo.
På begravningsplatsen vilar enligt uppgift ca 700 personer. Där vilar också Signe Brander, som dokumenterade ett förgånget Helsingfors i högklassiga fotografier. Hon evakuerades från Stengårds sjukhus tillsammans med andra äldre undan kriget år 1941. Hon dog samma år.