Nyhetsbrev 22.11.2023

Dumela! 

Varje ny månad här i det för oss ännu nya landet är ett spännande äventyr. Vi vet inte alls vad vi har att förvänta oss. Oktober var månaden då jakarandaträden blommade. När de stora trädens annars gröna kronor plötsligt blev intensivt violetta kändes det nästan som om vi hade stigit in i en sagovärld där allting var möjligt. Under samma månad spred sig också en sagolik doft i vårt kvarter. Det var jasminblommorna som tävlande med jakarandaträden om vår uppmärksamhet. Sedan kom några regn och det blev förskräckligt varmt, så varmt att det var omöjligt för Anna och Bertrand att sova i det icke luftkonditionerade sovrummet. Efter några nätters kamp mot hettan gav vi till sist upp och flyttade in i det luftkonditionerade arbetsrummet där det finns en utdragbar soffa. Då kunde vi åter sova gott. Men efter några dagar bestämde sig en bitande köld för att ta över hela Botswana. Då fick vi söka fram yllesockorna som redan satts i förvar till nästa års kallperiod. November verkar vara en opålitlig månad på dessa breddgrader. Lite som maj i Finland. Just när man tror att sommaren kommit för att stanna visar vintern trotsigt tecken på att den ännu inte helt har släppt sitt grepp. 

Omställningsförhandlingar 

Ungefär samma osäkra känsla som naturen gett oss denna novembermånad har också varit rådande i vårt arbetssammanhang. Den senaste tiden har alla anställda i Finska Missionssällskapet tvingats leva med en ovisshet om vad livet framöver ska komma att innebära arbetsmässigt. I mitten av september fick hela organisationen beskedet av vår nya verksamhetsledare Pauliina Parhiala att en omstrukturering av allt arbete planerades. Eftersom dessa planer skulle komma att påverka personalen måste så kallade omställningsförhandlingar inledas. Vi fick veta att orsaken till behovet av omstrukturering var organisationens långvariga, svåra ekonomiska situation. Man kan förenklat säga att Finska Missionssällskapet under de senaste åren helt enkelt haft alldeles för stora utgifter i förhållande till inkomsterna. Någonting drastiskt måste göras åt situationen för att bryta den nedåtgående spiralen. Genom att göra en strategisk fokusering och ett förtydligande av verksamheten var förhoppningen att verksamheten bättre skulle börja motsvara förändringarna i omvärlden och de försvagade ekonomiska utsikterna. 

Vi fick veta att det värsta scenariot var att ungefär 55 anställda av de totalt 176 anställda i Finska Missionssällskapet måste sägas upp för att denna nödvändiga omstrukturering skulle kunna genomföras. Verksamheten runt om i världen måste också minskas, i en del länder kanske helt och hållet avslutas. När Anna stängde av datorn efter det Teamsmöte då hela personalen hade fått informationen om de annalkande omställningsförhandlingarna kom de frågor till henne som också alla andra kolleger från och med den dagen började brottas med. Hörde vi till de anställda som skulle bli utan arbete? Hörde Botswana och de övriga länderna i den öst- och sydafrikanska regionen till områden som Finska Missionssällskapet inte längre skulle arbeta i? Frågorna var många. Omtumlad av nyheterna slängde Anna sig på den nyanskaffade soffan och tittade uppgivet på de nya prylar och möbler i det nya hem som det hade tagit så oändligt mycket kraft och energi att skapa åt familjen. Måste vi åter en gång börja sälja allt vi äger och flytta på oss? Denna gång ofrivilligt. 

Vår verksamhetsledare var mycket professionell i den svåra process som inleddes och gjorde allt för att vi anställda skulle få det stöd vi behövde under den period omställningsförhandlingarna ägde rum, det vill säga under åtta veckor. Olika diskussionsforum skapades där vi kunde ställa frågor och uttrycka våra farhågor. I en svår situation som denna tycker vi båda att vår arbetsgivare skötte allting på bästa möjliga sätt. Eftersom alla visste att slutresultatet av omställningsförhandlingarna ofrånkomligt skulle innebära en personlig katastrof för väldigt många var situationen otrevlig för alla, inte minst för dem som måste genomdriva processen. Den 14 november fick vi äntligen veta resultatet av omställningsförhandlingarna. 

Fortsatt arbete inom Finska Missionssällskapet 

Både Anna och Bertrand får behålla sina arbeten i Finska Missionssällskapet. Det här betyder att Bertrand fortsätter att fungera som sakkunnig inom ekonomi och god förvaltning i de östra och södra länderna i Afrika där Finska Missionssällskapet har samarbetspartners, och Anna fortsätter som sakkunnig inom diakoni och psykosocialt stöd i den södra delen av regionen. Lättnaden över detta besked är naturligtvis stor. Men samtidigt känns det oerhört sorgligt att det är så många duktiga kolleger som mist sina arbeten och att många utsatta på olika håll i världen inte längre kommer att få det stöd de fått via Missionssällskapets arbete. I skrivandets stund är det ännu inte möjligt att säga det exakta antalet anställda som behövts sägas upp, men lyckligtvis är det betydligt färre än vad som målades upp i det värsta scenariot. Faktum är att det i det här skedet är svårt att säga exakt hur organisationen ska börja se ut efter omstruktureringen. Vi har ännu bara fått de stora riktlinjerna presenterade för oss. Efter hand kommer allt steg för steg att falla på plats. Det viktigaste är att Missionssällskapets arbete att stärka kyrkor och stöda utsatta och marginaliserade människor runt om i världen fortsätter. Beträffande detta fokus har inga förändringar skett. Tack vare omstruktureringen är förhoppningen att Missionssällskapets arbete i stället ska bli mer effektivt i de länder där det fortsätter. Vi är tacksamma över att vi med vår expertis får fortsätta att bidra med våra insatser i det fortsatta arbetet. 

I det här Nyhetsbrevet har vi valt att ge utrymme åt de stora förändringar som ägt rum på sistone i Finska Missionssällskapet. Vi tycker att det är viktigt att ni är väl informerade eftersom många av er på olika sätt stöder det arbete som vi och andra missionärer gör för Missionssällskapet. Mer information om besluten som omställningsförhandlingarna resulterade i finns på Finska Missionssällskapets hemsida (länk i slutet av brevet). Här har vi bara gett en liten sammanfattning utifrån vårt perspektiv. Vad gäller de arbetsuppgifter som just nu engagerar oss ska vi skriva mera om i kommande brev. Sedan sist vi hört av oss har Bertrand hunnit vara en sväng till Tanzania där han gjort en finansiell uppföljning av de projekt som Missionssällskapet stöder där. Anna i sin tur fortsätter med att göra en kartläggning av diakoniarbetet i Botswanas lutherska kyrka som vi skrev om i förra Nyhetsbrev. Men som sagt, mer om allt det här i kommande brev. Vi lovar att ni inom kort ska få en tydligare och mer detaljerad bild av det arbete som vi nu gör och det arbete vi framöver mer kommer att fokusera på. Ni ska också få höra betydligt mera om de människor här i södra och östra Afrika som på olika sätt får direkt stöd via Missionssällskapets arbete. När allt är tydligt och klart för oss själva angående vår roll i den omstrukturerade versionen av Finska Missionssällskapets verksamhet kommer det också att bli enklare att dela med oss av vårt arbete. 

Förväntansfulla inför årets sista månad 

De små novemberregnen vi har fått erfara på sistone har ruskat liv i varelser som vi inte har stött på tidigare här i Botswana. Stora grodor har oblygt invaderat hela vårt kvarter. De stackarna som valde vår gård som boplats har nog vid det här laget tvingats konstatera att deras val inte var särskilt strategiskt. Vår hund Nalas omilda bemötande av de oinbjudna gästerna har nämligen resulterat i allt för många tidiga dödsfall i den botswanska grodvärlden. Samma gäller de flygande termiterna som så här års lämnar sina kolonier under jorden för att ta sig ut i den stora världen och där föröka sig. Stora svärmar blir synliga speciellt om kvällarna eftersom de då söker sig till lampor och andra ljuskällor. Om vi lämnat verandadörren öppen på kvällen har vi till Nalas stora glädje hela huset fullt med vingförsedda termiter. Vår hund älskar att knapra i sig dessa proteinrika småkryp. De regnskurar som vi hittills har erfarit lär bara vara en försmak av de regn som skall komma i december. Då ska det regna rejält, har vi förvarnats. Vi väntar med spänning på vilka överraskningar de stora regnen ska föra med sig under årets sista månad. 

Ronya och Nicole har bara ett par veckor kvar av det botswanska skolåret. Det har varit en rysligt spännande slutspurt för dem båda. Eftersom de började skolan mitt under pågående skolår och därför gick miste om flera månader av undervisning var de i underläge när de härom veckan skulle skriva de stora slutproven. Men till all lycka har allting gått bra. Nu väntar ett långt och ledigt jullov. Men det som våra döttrar just nu längtar allra mest efter är att om ett par veckor få krama om Mommo och Moffa. Det är långt över ett år sedan vi fysiskt har umgåtts med Annas föräldrar, så vi gläder oss storligen över att få ha dem här över julhelgen. Vi längtar också efter allt som de lovat fylla sina kappsäckar med: glöggkryddor, risgryn för julgröten, pepparkakor, surskorpor och överraskningar med riktigt julpaketpapper omkring. Med dylika ingredienser kan allting bara bli rätt. Vi är alla övertygade om att vår första jul i Botswana kommer att bli en riktigt härlig jul, en jul som vi länge kommer att minnas. 
Med dessa rader vill vi tacka för allt ert stöd under det gångna året och vi önskar er en riktigt välsignad adventstid. 

Vi möts i bönen! 

Anna, Bertrand, Ronya och Nicole